Lite personligt!
Först, om du vill raljera eller vara ett rövhål angående detta så hoppas jag dig förevig djävulskap resten av ditt liv. Sen är det inte frågan om att du ska tycka synd om mig. Jag vill bara förklara varför jag inte är helt normal just nu. Det blir bättre.
Jag käkar mediciner för mitt mående. Det har jag gjort i fem års tid nu, och det fungerar finfint. Jag växte upp i ett sisådär hem kan man väl säga. Vi hade hela och rena kläder men det skedde mycket skumt bakom kullisserna med allt från sprit till allt möjligt annat. Hur som helst så har jag mer eller mindre hela mitt vuxna liv lidit av svår svår ångest. Alltså inte "lite pirrigt att flyga flygplan" utan snarare "jag vågar inte stå upp" - jag har enligt min egen mening i alla fall stått på gränsen mellan dårhuset och inte. Jag kommer dock aldrig att hamna på dårhuset. Det är utrett.
Nu har i alla fall det blivit aktuellt att äta lite mer mediciner. jag äter små mängder oavsett men jag behöver öka på dosen. Anledningarna vet jag inte? Kanske stressar lite för mycket. Jobbar lite för mycket. Eller för att det är vintertid, inte fan vet jag. Jag måste det i alla fall och det är faktiskt ett rent helvete. Det tar ett par veckor, men sen blir det bra. Nu är jag på dag tre. Det är var det är och jag tänkte forstsätta att försöka knega på litegrand. Kommer inte orka varje cast, och kommer säkerligen att vara en riktig tråkmåns mellan varven.
Jag väljer att berätta det för det är många som har ångest och svårigheter runt det, och jag är inget undantag.
Hursomhelst. Håll ut med mig.
Kim
Tack för att du delar. Har själv nyligen fått svåra problem med ångest och det hjälper mer än man tror att inte höra att man är ensam.